15:20:09
Ojsan!
Då hade det gått nästan två veckor sen sist... Jobb och fotboll och en massa ångest har präglat dom två veckorna. Ångesten börjar dock lätta nu när det står klart att jag kommer säga upp mig inom en snar framtid. Jobbet är nämligen fruktansvärt tråkigt och alla dessa supervisors som tror att dom är Guds gåva till mänskligheten kan reta en till vansinne. Därför säger jag upp mig och kommer på det dessutom åka hem under en period i vår då jag inte har råd att vara här och tjäna inga pengar men heller inte riktigt vill ödsla tid på ett jobb där jag ingen motivation har. Som tröst går vi nu mot ljusare tider. Och med det menar jag förstås att det nu är sju hemmamatcher på dom fem kommande veckorna. Dessutom har jag fått mig en biljett till Liverpool-Arsenal på Anfield vilket, förhoppningsvis kommer bli en once in a lifetime-upplevelse. Ser jag mycket framemot och eftersom det är bara två veckor dit så hinner inte längtan bli så stor.
I övrigt har det varit mest lugnt. Bara vart en match sen sist och det var i lördags. För första gången så gick jag på en pub före en hemmamatch. Brukar inte puba i samband med hemmamatcher då jag föredrar att komma ihåg matcherna. Men i detta fall gjorde jag ett undantag då det enda jag sett på sista tiden vart dom fyra väggarna i rummet och SportsDirect inte så smickrande källarlokal. Väl inne på Tollington, en väldigt populär pub som jag provade för första gången. så var det HUR mycket folk som helst. Som tur var så var lokalen enorm och det tog ca en kvart(liten överdrift) att ta sig längst in. När jag så stod vid bardisken för att beställa så hör jag hur det flyger ett glas och ser hur öl åker ut över hela golvet. I samma ögonblick så träffar en högernäve ansiktet på snubben bredvid mig. Alltså fick jag bevittna ett tvättäkta pubslagsmål. Att hon bakom baren sedan sa att det var andra gången på åtta år som folk slogs där inne gjorde inte heller att jag kände mig mer utvald. Kände mig däremot lite löjlig som blev så fascinerad. Det gick ganska fort över då gubben bredvid mig, som var i 70-årsåldern, var minst lika exalterad och gång på gång pratade om 'This is mighty entartainin' ain't it'! När sedan den hårdaste ordningsvakten genom tiderna gled in för att röja undan lite bråkstakar så blev lyckan total. En tvåmeters man med grått gigantiskt bockskägg, en gammeldags ryssmössa, tonade glasögon och en sån där grov röst som låter tillgjord. Let's just say; He fes av då han komme in och spana runt. Slagskämpen försvann mystiskt. Hursomhelst så känns det ganska nice att redan i januari få bocka av det på att-göra-listan. Nu måste jag (YAAAY) Smita iväg på jobbet. Nedräkningen har dock börjat så nu kanske det blir lättare att stå ut. Tills dess...
Ge val harne!