inlondonbaby.blogg.se

Ja, jag hade då skrivit ett väldans långt och intressant första stycke i dagens inlägg. Dessvärre gick det helt obemärkt upp i rök. I det stycket berättade jag om att jag skulle köpa en ny matchtröja idag och att jag skulle dra ut till arenan en bit före match för att hinna med det. Jag klev upp redan så tidigt som klockan elva på morgonen och hoppade snarast möjligt på bussen ut till arenan. Det tog en väldans tid och det hela slutade med att jag inte hann med något souvenirköp före matchen. Irriterande att det stycket försvann bara. Detta var nog inget H.C. Andersen brukade lida av. Kanske ska börja skriva i en gammeldags dagbok istället. Men då missar ju ni allt roligt. Jaja, inte mycket att göra åt. Håll till godo!

 

Jag siktade istället in mig på ett matställe. Utanför tubestationen som heter Arsenal, bara ett stenkast från arenan, står det varje matchdag en hel drös med matserveringar, godisstånd och diverse försäljare av souvenirer. Ett tält med ett stort stekbord och massa hamburgare föll offer för min hungrande mage. Det verkar vara nåt magiskt med burgare man äter i samband med fotboll. Den hamburgaren jag åt idag var minst lika god som den systrarna Graaf brukar göra när Malå har sina hemmamatcher. Den satt precis där den skulle. Jag hade dock inte tid att njuta så som jag vill då det snart var avspark. Det jag gjorde när jag kommit in och köpt den obligatoriska kaffekoppen var att leta åt en steward. Alltså typ en ordningsvakt. Jag skulle fråga om souvenirshopen var öppen efter match också. Samma sekund som jag öppnade munnen började jag tänka på hur jag gjort under mitt första besök på arenan 2006. Jag var här med Pebben då och skulle fråga efter shopen men råkade uttala det chop. Alltså hugga och inte affär. Det har under senaste sju åren vart ett återkommande hån mot mig. Så vad gör jag när jag tänker på det samtidigt som jag pratar med den trevliga vakten? Jajjemen, jag uttalar det chop igen. Historien upprepar sig. Men det bjuder jag på. Kan klart och tydligt se hur pappa och Per skratt framför mig, när dom kommer läsa detta. Varsågod! Efter att ha briljerat med min fantastiska engelska så skyndade jag till min plats. En plats som jag knappt hittade då det gått tre veckor sen senast. 

 

Väl på plats så fick jag fort bli varse att dagens stolsgranne var en sjungande och skrikande supporter. Roligt med inlevelse. Dessvärre var det en spelare i Stoke som matchen igenom skulle busas ut. Stolsgrannen var bokstavligt talat femjävlig på busvissla och det är mitt öra fullt medveten nu såhär sex timmar efter match. Aja, såna smällar man får ta. Idag gjorde en hel del spelare comeback från skador och så var det ju dax för stjärnförvärvet Özil att göra hemmapremiär. Det ljublet som bröt ut när hans namn nämndes i högtalarna är det högsta jag hört på Emirates någonsin. Arsenal vann komfortabelt med 3-1 och när försvararen och tysken Mertesacker, som mäter 198cm över havet, gjorde 2-1 målet, brakade alla lös i en härlig sång;

 

 

Stämningen på och utanför arenan verkligen skriker framtidstro och det är bara positivt nu. Men nyförvärven som levererar, fyra raka ligasegrar och serieledning. Det känns nästan för positivt. Man börjar hoppas att Arsenal ska överraska och va med i toppen på riktigt denna säsong. Man kan ju alltid drömma. Nej nu ska jag gå å va lite social med huskamraterna.

 

Ge val harne!