inlondonbaby.blogg.se

Visst är jag rätt fyndig med rubrikerna ibland? Eller det kanske är som vanligt, att det bara är jag som tycker det. Den syftar iallafall på mitt uteblivna blogginlägg från igår. Jag kunde inte efter mitt jobbiga(not so much) arbetspass igår, slita mig från visningen av Sherlock Holmes i köket. När jag knegat färdigt så gick jag upp i köket för att pusta ut och ta en pilsnerkork och njuta av att helgen äntligen var här. Där hade Jeremie seriemaraton av Sherlock Holmes och jag satte mig för att fippla med telefonen en stund. Det slutade med att jag satt med telefonen i handen utan att använda den och med fullt fokus på hans dataskärm. Ruggigt bra miniserie, 2x3avsnitt och ren kvalité på den. Avsnitten är 90 minuter långa och jag tror jag var med på tre och ett halvt avsnitt. Då var förstås klockan långt in på natten och jag kunde inte annat än sova. Även om det var svårt att sova med vetskapen av att jag inte bloggat senaste 24 timmarna. Tillslut kom skönhetssömnen till mig.

 

Idag vaknade jag då förstås tidigt, bara för att jag ville sova längre. Halv nio var den bara när jag slog upp mina gröna. Eller ögon kanske jag ska skriva, vet väl inte vad jag har för färg på dom inte. Halv nio är väldigt tidigt i mina Londonmått mätt, men förstås en sjuhelvetisk sovmorgon om man går tillbaka sex månader i tiden. Det gör vi nu inte och konstaterar att det blev en onödigt tidig morgon idag. Lite tidsfördriv och surr med flatmates senare, var det dags att bege sig västerut. Jag hade tidigare, förmodligen mitt i en av mina sinnessvackor, lovat Evelina att följa på en fotbollsmatch. Dessvärre valde hon Chelsea-Fulham. Det innebar att jag Adam Mr Arsenal Lundström skulle måsta gå på Stamford Bridge och låtsas heja på Chelsea!! Jag är inte säker på att ni ens kan föreställa er hur hemskt detta var för mig! Förresten, var det överdrivet det där med Mr Arsenal?

 

Nåväl, det var bara att he sig ut till arenan och börja "ladda" för match. Det började jättebra då det inte gick ett enda tåg till min destination. Jag satt och väntade på det rätta tåget i 25 min innan jag gav upp och hoppade på ett som skulle ta mig till närheten av rätt ställe i varje fall. Vi skulle ses 14.00 utanför Fulham Broadway som ligger en bit västerut och jag lämnade Aldgate East i östra 13.45. Jag var inte alls stressad då jag brukar åka motsvarande sträcka  på en annan linje som tar max 20 minuter. På den linjen är det åtta stopp och på den linjen jag åkte idag var det inte mindre än 14. Det innebar att jag ganska precis 20 minuter efter utsatt tid dök upp. Tre timmar före match ändå så vi, eller jag iallafall, hann fylla Chelsea-kvoten redan utanför arenan. Vi stannade ett bra tag utanför spelaringången för att vänta in spelarbussarna. Först kom Fulham och det var rätt gött att den enda jag såg genom bussens tonade rutor var svensken Alexander Kacianiklic. Vettefan om det var en korrekt stavning men. Vi hade förstås valt fel sida så vi fick inte se så mycket av dom. När Chelsea kom så flyttade vi oss närmare och en efter en gick dom förbi. Utan att så mycket som kolla åt fansens håll. Jag tänkte ändå att det skulle va värt väntan om man fick se coachen José Mourinho, en personlig favorit. Han lyckades tyvärr med konststycket att inte visa sig. 

 

Nästa plan var mat. Rätt snabbt fann vi en liten kiosk typ som sålde burgare. Mycket goda burgare. Men då vi inte vill ha nåt av deras äckliga saker på så tyckte dom nog att vi var lite konstiga. Men vem fan har saltgurka och typ en blandning mellan ketchup och bostongurka på en burgare? Kom igen! Nej, vi var nog dagens underligaste kunder för dom. Jag smet efter det in en stund i supportershopen. Hemskt med så många okloka människor på så liten yta. Det enda rätta var att he se deat! Matchen så. Inte så underhållande med tanke på att Chelsea har grymma offensiva spelare, så faktiskt blev jag lite besviken. Som tur var så gjorde dom bara två mål så jag inte behövde applådera allt för mycket på fiendeland. En frän grej dock. John Obi Mikel som spelat 180 matcher+ för Chelsea och aldrig gjort mål tidigare lyckades idag. Han har vart ett litet skämt bland både egna och motståndarfans att han inte lyckats göra mål. På 180 matchers försök lyckas dom flesta göra mål. Efter han gjort mål rätt sent i dagens drabbning så började fansen ironiskt sjunga;

 

John Obi Mikel, he scores when he wants!

 

Och att dom dessutom, varje gång han fick bollen, var han än befann sig på planen skrek; SHOOOOOOT! gjorde inte saken sämre. Var många, inklusive jag, som inte kunde hålla sig för skratt då. Lyckligtvis tog matchen slut och jag kunde lite skamset för första och sista gången lämna Stamford Bridge.

 

Väl hemma, efter ca en timme i en totalpackad och kokande tube, så fick jag frågan av Jeremie och Liane om jag ville hänga med på ett Warehouse Party. Det är precis vad det låter som. En gammal lagerlokal som blitt boende som dom inhyrda håller stora fester i. Jag var sugen men samtidigt så sjukt trött så jag avböjde. Dessutom måste jag ju ladda för helgens höjdpunkt imorn. Arsenal-Stoke. Då får jag gå till en fotbollsarena där jag verkligen inte vantrivs, så skönt! Nu måste jag nog vika in årorna om jag ska orka stiga upp tidigt imorn. Matchen börjar ju redan 13.30 lokal tid. Hörsbörs!

 

Ge val harne!