inlondonbaby.blogg.se

Jahapp, då var man hemma igen. Eller i London kanske jag ska säga. För som det känns nu så är det inte alls hemma detta. Precis som fru Örnered sa så många gånger i somras, fast jag ignorerade det rätt rejält, att det skulle vara mycket värre när man skulle tillbaka efter att ha vart hemma över jul&nyår. Det var så sant som det var sagt. Nu sitter jag här och funderar över varför jag är här från första början. I alla fall så kom jag ju tillbaka enkomt för att se fotbollen i lördags. Precis så bra stämning som jag hoppats på och dessutom en sk promenadseger. Det var så bra tryck stundtals att man fick ont i öronen. Ett Londonderby unnar jag alla. Helt magiskt! Men eftersom jag under min välförtjänta ledighet på hemmaplan fick skällning av dom flesta för att det var för mycket fotboll i min blogg(Man kan nästan tro att jag är smygintresserad av fotboll), så ska jag försöka i största möjliga mån att undvika det ämnet. Lär ju gå sådär men...

 

När jag med tårar i ögonen vinkade av päronen i Bastuskräck så hade jag en behaglig tågresa framför mig. Dom såg nog inte tårarna då jag gjorde ett Bendner-ryck mot perrongen för att dom inte skulle se det. Jag åker då tåg så ofta jag kan av flera anledningar, lite för att jag är EXTREMT flygrädd men också för att jag är miljövän. Sen kan jag rakryggat påstå att det är ganska gemytligt att åka tåg. Gungar sådär härligt så det är inga problem att sova. Desto högre är pulsen då man ska tvinga sig in i en såndär dödsmaskin. Efter några lugna timmar vandrades fram och tillbaka i Arlandas vackra interiör(läs; 37 toalettbesök i ren nervositet) så var det så dags att stirra döden i vitögat. Första gången vad jag kan minnas som jag skulle flyga då det inte var strålande sol och molnfritt. Därför var det lite pirrigt. Men precis som alla andra gånger jag flugit så var det extremt nervöst före och under start. Sen när bälteslampan släcks så är det helt okej. Tills den tänds igen, vilket den gjorde denna gång. Då går pulsen upp en aning. Men det gick bra, iallafall tills jag upptäckte att killen framför mig var rädd han med så vi minsta lilla turbulens så spärrade han upp ögonen i ren skräck. Det var påfrestande men fick så lov att gå bra, jag var ju trots allt fast där uppe. När vi så närmade oss London så besannas min värsta mardröm, piloten meddelade att det var dåligt väder i London och att det eventuellt skulle bli tal om att cirkulera ovanför flygplatsen. När sedan inflygningen mot Gatwick började  så blåste det extremt mycket och planet åkte upp och ner och hit och dit. Kan inte påstå att jag var nå mycke kaxig då. Men vi tog i backen tillslut, den mjukaste landningen hittills tror jag faktiskt. I samma veva som planet parkerat och alla började knäppa upp bältena så sa piloten att det var inte aktuellt utan alla skulle sitta kvar fastspända på sina platser....

Det drog in orkanbyar på Gatwick och planet skakade mer än den värsta turbulens du kan tänka dig(kryddar lite, men det är för er läsares skull), utanför blåste det förbi såna här bagage-vagnar och allt möjligt. Efter ca 10 minuters storm så skulle vi tömma planet. Men då det blåste för mycket för att gå ut bakvägen så fick alla gå ut där fram. Tydligen så var det viktigt att man gick framåt så fort som möjligt då planet riskerade att tippa bakåt. Det hade jag aldrig kunna föreställa mig att det ens kunde hända. Nåväl jag tog mig hit välbehållen så därför klagar jag inte nämnvärt. Får se hur länge det dröjer innan det är dags att flyga igen. Och om det blir längre än en tvåtimmars-flight den gången...

 

Ge val harne!